kukryttarna

Ännu en dag, ännu en sorg. Dammet försvann igår. Ni som inte följt mig sen start vet ju såklart inte vad jag pratar om, men låt mig förklara;
Det är så att en gång i tiden så började det samlas en massa damm i rummet. Detta damm, som för övrigt var hatat av alla, var något som låg mig varmt om hjärtat. Det var alltid där, vare sig jag var ledsen och när jag var glad. Ja, man kan nog säga att det var som mitt husdjur. 
Men en dag så fick våran relation ett abrupt slut. Jag hade varit borta i stan ett tag på dagen och tillbringat dagen med mina vänner. Men på hemvägen kunde jag inte tänka på något annat än det älskvärda och doftande dammet som jag skulle kura ihop mig med i sängen när jag kom hem. Kunde knappt bärga mig!
Så var det ju så att när jag kom hem, SÅ VAR DET RENT!?
Jag tog dammets bortgång hårt. Jag förstod helt plötsligt hur ett förhållande fungerar. Men jag är mer än redo för en ny klunga damm!